Notskaft

(2007-04-22)

Det känns som att jag kommit ur gängorna med detta skrivande efter resan. Förhoppningsvis hittar jag gängorna igen snart, och då bör det bara vara att skruva på som vanligt...

Gårdagens besök avlöpte bra. Syster J.B. talade om att hon och kompisgänget inte somnade förrän vid femtiden. Men roligt har de tydligen haft. Jag fattar inte hur de orkar!

För mig har den här dagen gått i musikens tecken. Jag har nämligen tillfälligt blivit triomedlem! Det innebär faktiskt lite av en debut för mig; mina tidigare musikaliska framträdanden har jag gjort på egen hand och med egna händer. Men för närvarande är jag alltså triomedlem. Detta är dock ingenting som planerats av mig. Samma dag som vi kom hem från resan fick vi besök av bekant M-e.F. och bekant M-s.F.. Detta par bildade för en tid sedan en trio tillsammans med en man de känner. De har spelat egna låtar och sjungit egna texter, ibland till egna och ibland till andras melodier. Att skriva texter »på mål» har blivit något av deras kännemärke. Nu har dock denna tredje man bestämt sig för att »bli egen», och följaktligen saknas en person i trion. Eller, för att citera Povel Ramel: »En trio som består av två är som en kyrkklocka utan kläpp, så jag gick i fällan och sitter emellan med en refräng på min läpp. Häpp!» (Låten heter »Sven Olsons trio», för dem som undrar!) Den här gången var det alltså jag som gick i fällan, om än helt frivilligt. Paret M-e.F. och M-s.F. berättade helt sonika att de hade en spelning i en kyrka (!) den 6 maj, och undrade om jag kunde tänka mig att hoppa in i trion den gången. M-s.F. har ju en gång i tiden undervisat mig i musik, helt privat, så vi vet var vi har varandra musikaliskt, men nu för tiden händer det alltför sällan att vi spelar ihop. Smickrad blev jag av förtroendet, och tänkte att »om M-s.F. tror mig om att klara ett sådant uppdrag kan jag ju knappast tacka nej». Han måste ha räknat med att jag skulle tacka ja, för han hade notblad och gitarr med sig... Å andra sidan påstår han och hans fru, M-e.F. att de ALLTID har sina ukulele (vad heter det i plural?) med sig! Så även denna gång. Jag tackade alltså ja, och fick en handfull låtar att »spela in mig på». Det är alltså vad jag ägnat mig åt i dag. På tisdag - min födelsedag, för övrigt - ska vi träffas och öva tillsammans.

Eftersom jag tänker se »Wallander: Byfånen» måste jag avsluta denna notering nu.

(2007-04-19)

Här kommer en kortkort notering... För det första kan jag meddela att golvet i mitt rum nu öppnats. Vattenskadan visade sig tursamt nog vara begränsad. Hålet blev ungefär två kvadratmeter stort, och är nu provisoriskt igensatt med spånskivor. Vi trodde att det skulle vara möjligt att torka virket underifrån och att vi på så vis skulle kunna lägga ny matta i hela rummet - den befintliga mattans mönster finns tydligen inte kvar att få tag i - tämligen omgående, men han som var här och undersökte skadan ville inte att ny matta skulle läggas förrän virket torkat färdigt. Det GÅR dock att torka underifrån. Jag får alltså ha golvet provisoriskt lagat fram till midsommar, ungefär, enligt vad förståsigpåaren sa. Det har jag dock inga problem att finna mig i, så länge jag kommer fram och kan använda rummet. Att det saknas en bit matta stör mig inte särskilt mycket - som den rullstolsanvändare jag är GÅR jag ju aldrig ens på golvet!

I övrigt kan jag berätta att jag nu - i dag - har besökt den andra av de två skolor som kan komma i fråga för min praktik i höst. Eller, den första var ju inte mycket till alternativ, det har jag ju redan konstaterat. I dag mötte jag å andra sidan i stort sett noll motstånd vad gäller den fysiska tillgängligheten, och rektorns inställning gentemot en nykomling i form av en nyutexaminerad lärare på hjul var positiv. Det kändes alltså inte som att det fanns så mycket att tveka om. Tvärtom känns det här alternativet som något att satsa på. En del småkrångligheter dyker förstås alltid upp när det gäller det rent fysiska, men i det här fallet tror jag att det mesta går att lösa ganska smidigt, ändå.

Detta får avsluta dagens notering. Jag vet att det hela blev rumphugget, men det kommer mera...

(2007-04-17/2007-04-18)

Nu är jag åter på hemmaplan, efter en lyckad resa till Kanarieöarna (se mina tidigare noteringar »Vattenskadevetskap - och ett avslöjande» och »Musikföreställning och ännu mera sängsnack»). Jag HAR faktiskt lyckats förverkliga mina tankar på att under resan föra någon sorts dagbok. Det fick bli med hjälp av papper och penna, och det fungerar ju, det, också. Möjligen kommer jag att publicera delar av resetexten här. Jag kan i alla fall meddela att jag/vi haft en trevlig och lyckad resa. Några små orosmoment fanns dock med. Jag återkommer till resans positiviteter och negativiteter i någon notering så småningom!

Dessutom kan jag meddela att jag nu, just i dag, fått hem sängen (se mina tidigare noteringar »Filmtittande och sängsnack», »Hjärtan, mandlar och mera sängsnack», »Ett resultat av sängsnacket», »Musikföreställning och ännu mera sängsnack» och »Sängsuccé, födelsedag och årsdag»). Det krävdes två hembesök från hjälpmedelscentralen för att få med alla prylar - tydligen var det något otydligt med beställningen - och ett handtag fanns tydligen inte »hemma» utan måste beställas separat, men i övrigt är allt i ordning. Snabbt marscherat av hjälpmedelscentralen, tycker jag! Det beror med största sannolikhet på att jag inte lät min arbetsterapeut bestämma takten... Hur som helst ska det bli väldigt intressant att se hur jag klarar mig i denna säng. Jag har en känsla av att det inte kan gå annat än bra (så länge jag är singel, vill säga; sängbredden medger inget som helst sällskap)!

Det var det positiva, det. Det negativa har att göra med vattenskadan (se mina tidigare noteringar »Vattenskada, tandläkarbesök och Beck-film», »Skolbesök, flyttning av bokhylla och plaskande med vatten», »Datorfixande» och »Vattenskadevetskap - och ett avslöjande»). I morgon är det nämligen dags att riva upp golvet i mitt rum. En totalt onödig händelse, naturligtvis, men har man otur så har man... Det måste göras, helt enkelt. Detta kommer att innebära en lucka inte bara i golvet utan också i mitt skrivande här; så länge golvet är upprivet kommer jag nämligen inte åt Internet. Datorn är bärbar, så den kan jag använda, men eftersom Internetanslutningen inte är trådlös så kommer jag inte åt Internet, av den enkla anledningen att nätverkskabeln är för kort. Men jag återkommer, var så säkra!

Mor A.K.B. och A.B. är just nu på väg till buggkurs i bystugan, och jag och mina systrar får tillbringa kvällen ensamma. Jag tänker ägna den åt att se det sista avsnittet av »Höök».

Här avslutar jag dagens notering. Jag återkommer när jag får möjlighet!

(2007-04-05)

Rubriken för denna notering får nog mina läsare att ana vartåt det lutar, antar jag. (?) I vilket fall som helst kan jag berätta att sängprovningen gick över förväntan (se mina tidigare noteringar »Filmtittande och sängsnack», »Hjärtan, mandlar och mera sängsnack», »Ett resultat av sängsnacket» och »Musikföreställning och ännu mera sängsnack»).

Det gick över förväntan, som sagt. Jag har ju varit lite mer tveksam/skeptisk än mor A.K.B., men det visade sig, som tur var, att hon hade rätt. Den sängen var ett ypperligt alternativ för mig, med gott om flexibla handtag, justerbara lägen och justerbar höjd. En stunds mer eller mindre akrobatiska åthävor från min sida övertygade alla i rummet om att jag borde ha en sådan säng. Min arbetsterapeut har redan godkänt den som hjälpmedel, så nu är det »bara» beställning och lite individuell anpassning kvar. Inte mycket som behöver göras, men ett par småsaker. Alltså, den sängen hade det mesta man kan önska sig av handtag och flexibilitet, men EN sak saknades: »grindar». Det fanns två brädor som kunde dras upp som en »grind» på varje långsida, men mellan dessa brädor var det ett mellanrum. Jag behöver ha dessa »grindar» att sparka/ta spjärn emot, så hjälpmedelsteknikerna ska få till uppgift att täta detta mellanrum på något sätt. Det finns EN enda sak som vållar mig visst huvudbry med denna i övrigt geniala säng: Varför har man satt spärrarna till »grindarna» på utsidan, så att den som ligger i sängen inte själv kan fälla ned dem? Hur ska man då kunna ta sig ur sängen på egen hand, liksom? Det kanske är meningen att det ska höja säkerheten? Jag vet inte, men det förvånade mig, eftersom sängen var så smart konstruerad i övrigt.

Innan jag går och lägger mig - i min egen säng! - ska jag förklara varför orden »födelsedag» och »årsdag» finns i rubriken: Det är morfar B.R.:s födelsedag som åsyftas. Han skulle nämligen ha fyllt 88 år i dag - min kära morfar, som varit död i nästan två och ett halvt år... Det känns att det är länge sedan jag träffade honom. Ändå minns jag tydligt sista gången jag såg honom i livet - och lika tydligt minns jag hur jag, när vi såg honom efter hans död, satt och höll hans hand i närmare tre timmars tid. Tror jag. Länge var det, i alla fall. Det var en märklig känsla att känna hur han kallnade alltmer, hur värmen lämnade handen och försvann längre och längre upp i armen...! Den gången var det svårt att släppa taget! Men döden rår man inte över. Jag hade ju inget annat val än att släppa taget. Nu finns morfar B.R. som en ljuspunkt i mitt minne och mina tankar. Ett stort TACK till dig, morfar B.R., som troget följde mig igenom mina första 20 år av mitt liv!

»Årsdag», då? Det har också med döden att göra. I dag är det nämligen precis 10 år sedan far R.G.B. begravdes. Det råkade falla sig så att far R.G.B. begravdes på morfar B.R.:s 78-årsdag. Det är ju också en slump... Men så var det.

Nu tänker jag gå och lägga mig, och det tjänar ingenting till att försöka hindra mig! (Ingen har heller försökt, vilket är tur för vederbörande.) Men i morgon återkommer jag med en ny notering!

(2007-04-04)

Det här blir en ganska kort notering, av den enkla anledningen att jag inte har tid att göra den lång. Logiskt, va? Det för duga med det lilla jag hinner med, nämligen detta:

För mig har dagen varit lugn. Enda minuset skulle i så fall vara att jag måste ha legat konstigt i natt igen, för jag har känt mig konstig i nacken ända sedan jag vaknade. Det är skrämmande, men den enda förklaring jag kan komma på är att jag är så trött att jag inte ens vaknar för att jag behöver ändra sovställning. I dag har jag börjat använda min gamla rullstol - Panthera U2, för dem som samlar på namn. Den är helt enkelt smidigare att ha med sig på resan, så det är bäst att jag testanvänder den några dagar före avresan, så att det inte blir något krångel när vi väl är där (se min tidigare notering »Vattenskadevetskap - och ett avslöjande»).

I kväll ska vi på musikföreställning. Jag vet inte exakt vad det rör sig om, men den anordnas av musikskolan här på orten. Jag har dock sett flera av musikskolans föreställningar - en del har till och med mina systrar medverkat i - så jag vet att de brukar hålla hög kvalitet. Ska bli intressant att se, och framför allt höra, vad de hittat på den här gången!

Och så, avslutningsvis, några ord om morgondagen: I morgon ska jag faktiskt till hjälpmedelscentralen för att prova den säng som min arbetsterapeut till sist kom med broschyrer om (se mina tidigare noteringar »Filmtittande och sängsnack», »Hjärtan, mandlar och mera sängsnack» och »Ett resultat av sängsnacket»). Jag har haft otroligt bra hjälp av sängdäverten, och har inte behövt hjälp nattetid annat än i smärtpräglade undantagsfall sedan jag fick den (!), men den här sängen som det är tal om kan möjligen vara till ännu större hjälp. En del av de handtag jag nu har är halvskraltiga hembyggen, men den här sängen verkar ha bättre och stadigare alternativ. Det ska bli mycket intressant att prova! Mor A.K.B. tror på detta alternativ till 100%, och jag tror också att förutsättningarna är stora för att det skulle lösa många av mina nattliga jobbigheter. Ett litet påpekande, bara: Det var INTE tack vare min arbetsterapeut som jag fick tiden på hjälpmedelscentralen; hon accelererar som en drogad snigel, så både jag och mor A.K.B. tappade tålamodet och ringde direkt till hjälpmedelscentralen, till en person »på golvet», och då gick det hela nog så snabbt! Jag återkommer om hur det gick! Nu tvingar klockan mig att sätta punkt: .

(2007-04-03)

Jag ser, när jag tittar tillbaka bland mina senaste noteringar, att jag återigen tycks ha hamnat i skriva-på-kvällstid-mönstret. Jag vet inte varför, egentligen ? det bara blir så. Nåja.

I morse kom det försäkringsfolk - en person, för att vara exakt - hit för att dokumentera vattenskadan (se mina tidigare noteringar »Vattenskada, tandläkarbesök och Beck-film», »Skolbesök, flyttning av bokhylla och plaskande med vatten» och »Datorfixande»). Efter att först ha klättrat ner i källaren och kollat läget där kom han in till mig och började peta på golvet med diverse apparater. Han trodde att det skulle gå att torka träet underifrån, från källaren, sedan golvet väl rivits upp, och då bör det gå rätt snabbt att få tillbaka golvet. (Tack!) Det verkar som att skadan är begränsad till mellan två bjälkar, och det är med största säkerhet den vattenburna golvvärmeslingan som läckt. Det verkar dock som att vi blir tvungna att byta matta i hela rummet. Jag verkar vara den enda som hoppas på att vi ska kunna hitta samma sorts matta igen... Men i så fall är det ju inget annat att göra än att byta rubbet. (För MIN del får de gärna »lappa» med vilken mattstump som helst - JAG är inte så kräsen när det gäller sådant - men det duger naturligtvis inte i mina föräldrars ögon!) Så var det med det.

Nu närmar sig ett avslöjande... Läs vidare! Jag tror inte att jag skrivit om det här tidigare (?), men det är faktiskt så att hela familjen har en resa till Kanarieöarna framför sig. Väldigt nära framför sig, dessutom: Vi åker på lördag, och blir borta en vecka. (Plats för förvåning!) Egentligen vet jag inte varför jag inte nämnt det tidigare. Det har, av någon anledning, bara inte blivit så. Detta innebär att ni, mina kära läsare, måste utstå en veckolång skrivlucka här. Varken dator eller tangentbord får följa med på resan. Så det, så! Jag har dock tänkt föra något slags dagbok - med hjälp av papper och penna, MP3-spelare och mikrofon eller vad som nu visar sig lämpligt - även under resan, och det kan hända att jag publicerar något av det materialet här senare. KAN hända.

Jag HAR faktiskt varit på Kanarieöarna tidigare - en hel gång. Den gången fyllde jag 12 år på ditresan, så det är ett bra tag sedan. I dag letade jag faktiskt fram min handskrivna dagbok från DEN gången, och läste min egen reseskildring. Det är något speciellt med att gå tillbaka och läsa sådana gamla texter! Fascinerande att se vad man väljer att skriva om i olika skeden av livet! Men det är bara att konstatera: Jag har alltid varit en skrivare. Min första bok, »Lena och solen» skrev jag redan innan jag kunde skriva! Hur? Jag dikterade, mina föräldrar skrev. Kapitlen i den boken är surrealistiska så att hälften vore mer än nog... Nå - nog om det.

Nu har jag gjort min medmänskliga plikt och förberett mina läsare på min kommande frånvaro. (Av någon anledning förutsätter jag självsäkert att jag HAR - åtminstone några - läsare.)Jag kommer tillbaka - det är ett löfte! Eller ett hot, beroende på vilken inställning man har till mina texter...

Av i dag är det inte mycket kvar. Mor A.K.B. och A.B. har åkt till bystugan på buggkurs. Jag och mina systrar har »Höök» att se fram emot. Nu - tid för punkten: .

(2007-04-02)

Jaha... Ännu en dag närmar sig sitt slut... Vad har hänt i dag, då? Jo, i dag har jag faktiskt kommit upp mig, bokstavligt talat! För det första gick jag upp tidigt, eftersom mor A.K.B. skulle bort på ett möte, för att få deklarationshjälp. För det andra har jag tillbringat flera timmar på övervåningen. Det händer inte ofta, men det händer. Oftast är det i datorärenden jag är där ? så även denna gång.

Mina systrars dator - ett riktigt otursköp, för övrigt - har varit inne på reparation flera gånger, och efteråt har jag fått installera alla nödvändiga program på nytt. Den här gången klättrade jag upp för att installera program, kontrollera antivirusprogram, rensa bort spionprogram, rätta till diverse inställningar och förklara ett och annat för syster K.A.B., som inte är fullt lika hemtam på datorn som syster J.B.. Därför var det bra att passa på medan syster J.B. var i skolan... Med hjälp av datorprogrammet Spyware Doctor, som där installerades och premiärkördes, hittades inte mindre än 28 oönskade saker. Dessa spiongäster kördes på (USB-?)porten, och dessutom fick datorn en välbehövlig defragmentering. Nu hoppas jag att någon av mina systrar själv kan sköta detta datorunderhåll framöver. Hoppas kan man ju alltid...

Efter nära tre timmars sittande vid deras skrivbord började naturligtvis mitt aber till nacke att säga ifrån. Jag fick mycket gjort, men jag fick också en lätt smärta i nacken - och, icke att förglömma, betalning från syster K.A.B. i form av kungens av Danmark bröstkarameller. Sådana tror jag inte att jag har ätit sedan farmor E.B.:s tid, så de hade en bismak av nostalgi. Men de smakade ju inte sämre för det.

Ja, det var det, det. Nu är det inte mycket mer än ett avsnitt av »24» kvar av dagen. I morgon kommer det försäkringsfolk hit för att dokumentera vattenskadan (se min tidigare notering »Vattenskada, tandläkarbesök och Beck-film»), så ni som har några tummar till övers får gärna hålla dem för att skadan är begränsad.

Här känner jag mig manad att sätta punkt, så varför inte? Här kommer den: .

(2007-04-01)

Om jag får säga det själv - och det får jag ju - tycker jag att jag har lyckats bra med att ta mig igenom 1 april anno 2007. Om man bortser från en enda ynka textrad i MSN Messenger är det faktiskt ingen som lyckats lura mig. 1 april är även känd som Dagen då jag inte litar på någon... Jag har, för den sakens skull, inte lyckats lura någon annan, heller - har inte ens försökt.

För mig har dagen varit rätt lugn. Jag har ägnat mig åt att försöka begripa mig på datorprogrammet Audio Cleaning Lab. För att vara nybörjare tycker jag att jag hanterar det rätt bra, ändå. Men det skulle vara intressant att se - och höra - hur ett proffs hanterar det! Jag har i alla fall gjort mina första allvarliga försök att digitalisera stenkakor i dag. Premiärplattan innehöll låtarna »Novelty Accordeon» och »Fast Fingers» av dragspelaren Erik Frank, för dem som vill veta. Hur det gick? Jo, jag tycker att jag lyckades få bort det värsta av brusandet och skrapandet, och om man betänker att skivan är välanvänd - redan innan den, via släkting G.B., kom i min ägo - så tycker jag att resultatet blev acceptabelt. Intressant bli att se vad Audio Cleaning Lab kan göra med de stenkakor som är i bättre skick. I de fallen tvivlar jag på att man kommer att kunna höra skillnad mellan vinylskivor och stenkakor. Experimenterandet kommer att fortsätta...

Jag kan i övrigt meddela att syster J.B. är hemkommen från cupen och att syster K.A.B. har tillfrisknat (se min tidigare notering »Tillgänglighetsinspektion, cup och sjukdom»).

Morgondagen lär i stort sett bli lika lugn som i dag för min del. Jag hoppas på att höra ifrån den rektor som lovade återkomma till mig om lämplig tid för träff/tillgänglighetsinspektion på den andra av de två skolor som kan komma i fråga för min praktik i höst (se min tidigare notering »Rektorssamtal, journalinformation, solstunder och datorkörkort»). Tillgängligheten på den första skolan visade sig ju ha sina brister (se min tidigare notering »Tillgänglighetsinspektion, cup och sjukdom»), så nu står mitt hopp till alternativ nummer två. Jag vet redan nu att tillgängligheten ÄR bättre där - frågan är HUR bra. Nog tycker jag att rektorn borde höra av sig under morgondagen hon - har ju haft nästan en vecka på sig. Ringer inte hon så ringer jag... Ska bli intressant att se om skolan är så tillgänglig som det låter på dem som pratar om den! Ord och verklighet kan ju, som bekant, skilja sig åt.

Här måste jag av tidsskäl avsluta dagens notering. Jag återkommer!

(2007-03-31)

I dag är en sådan där dag då jag bara känner mig obotligt trött på mina föräldrar. Det händer inte ofta, men ibland. Då står de mig upp i halsen... Jag får den obehagliga känslan av att det bara är deras betraktelse av världen som gäller, liksom. Egentligen är det mest A.B. som har så tydliga åsikter om allting, i alla lägen, och får han chansen så säger han hellre emot än håller med. Men mor A.K.B. och han är så äckligt överens jämt, så ibland känner jag mig, minst sagt, i underläge. Om man inte har sjuttiotvå argument på lager är det ingen idé att säga något, liksom... Det blir så förbannat tungrott att diskutera - eller, för den delen, kommunicera över huvud taget - på det här sättet!

I dag var det jag som vid lunchbordet kommenterade något jag läst på Funktionshinder. Både jag och mor A.K.B. är rätt flitiga besökare där, så vi visste båda vad jag pratade om, så att säga. Medhåll fick jag från mor A.K.B., men A.B. skulle naturligtvis vända och vrida på allt, så till slut tröttnade jag, helt enkelt, och gav upp pratandet. A.B. är dessutom expert på att bara med en blick, en huvudskakning eller en pust få en att känna det som att man är dum, på något sätt. »Det säger du, ja, som inte vet bättre», ungefär. Ibland står detta mig upp i halsen, helt enkelt. Jag och mor A.K.B. har pratat om det några gånger, och det har visat sig att hon känner likadant. Hon har i sin tur pratat med A.B. om det, men... Ja, han är som han är. Det svåra i det hela är att han har svårt att ta negativ kritik. Om man på allvar säger emot honom - särskilt om mor A.K.B. gör det - så börjar han gråta. (!) Hur låter det?

Resultatet av detta blir att i vissa lägen väljer jag att låta bli att säga något, därför att jag inte orkar komma med en massa argument eller därför att jag helt enkelt inte vill göra »en grej» av något ganska obetydligt. Det går inte att bara rent spontant säga något för att få i gång lite lagom lättsam konversation - det blir oftast just »en grej» av allt man säger när A.B. är med. Han pratar alltid mer än han lyssnar och vill alltid synas och höras mest. Om någon säger något avbryter han gärna, och höjer rösten tills andra tystnar. Det händer ofta att man inte hinner prata till punkt innan han avbryter med sina kommentarer.

Ibland känner jag bara ett slags sorg över att jag blivit så »omringad» av detta komplicerade sätt att tänka och kommunicera. Vi har levt ihop med A.B. sedan 1999, då mor A.K.B. och han träffades, så vi känner varandra rätt bra vid det här laget. Vi har liksom blivit vana vid hans sätt: hans sätt att tänka, hans sätt att hävda sig, hans sätt att kommunicera med mumlanden och halvutsagda meningar. Det är i mötet med andra som det märks hur han är, så att säga. Andra människors lättsamma vardagston fungerar liksom inte med A.B.. I vissa lägen kan jag riktigt känna krocken... I de lägena kan jag känna ett slags sorg. »Varför kan vi inte vara lite mer 'vanliga'?! Varför måste allting bli så komplicerat?! Tänk om det gick att föra vanliga, enkla samtal med folk, som andra gör!» Är det elakt av mig att tänka så här?

Ibland vill jag bara bort från detta. Jag träffar väldigt få människor utanför familjen, och för det mesta vållar detta faktum mig inga bekymmer, men ibland tycker jag att det blir väldigt ensidigt: A.B. och hans åsikter och principer gäller, och de tankar vi andra i familjen har blir »det sämre alternativet» hela tiden. Det stör mig! Intuitivt känner jag att jag borde träffa andra, och då på egen hand. Problemet är »bara» att jag inte kan komma på hur tusan det ska gå till, eller rättare sagt, i vilka sammanhang. Kort sagt: Vad, var och hur ska jag göra för att komma bort lite? Problemet är att jag inte lycka(t)s hitta något jag vill göra. Visste jag väl det så vore det säkert inga problem...

Den här noteringen verkar säkert ovanligt negativ (?), men jag var bara tvungen att skriva av mig. I kväll blir det i alla fall lite extra rörelse här: Vi får besök av moster G.R. och hennes familj. Faktum är att de i skrivande stund är i antågande, så därför får detta utgöra slutet av dagens notering.

(2007-03-30)

Så har man varit tillgänglighetskontrollant igen... Jag, mor A.K.B. och A.B. besökte i förmiddags den ena av de två skolor som kan komma i fråga för min praktik i höst (se mina tidigare noteringar »Lätt huvudvärk, svår byråkrati» och »Skolbesök, flyttning av bokhylla och plaskande med vatten»). Jag är måttligt imponerad! Enligt förvaltningschefen för barn och utbildning i min kommun är två av de tre våningsplanen på skolan i fråga tillgängliga för mig. Om man lider av rent sjukligt stor välvilja kan man kanske hävda att han har rätt, men jag, så frisk jag är, hävdar att han har fel. Dessutom påstod han, under vårt möte (se min tidigare notering »Outsiders-tankar, möte och magont») att skolan har hiss, och på den punkten har han definitivt fel, för det har den inte! Så här:

Skolan har tre våningar. Den nedersta hyser bibliotek, fritidshem och matsal, den mellersta hyser personalutrymmen och årskurs 1-3, medan den översta hyser årskurs 4-5. Den mellersta våningen ligger i markplan, och därför utgör det inget problem att ta sig in där. Det finns endast en RH-toalett, och den visade sig vara något av ett snålbygge, eftersom den saknar ett av två nödvändiga handtag.

Det förvaltningschefen kallade hiss visade sig vara, ja, något annat. Trapplift kan man kanske kalla det, om man vill vara snäll. Det vill inte jag, i det här fallet. Trappan ned till den nedersta våningen är utrustad med en stol (!) som flyttas längs en skena genom hela trappan. Denna anordning förutsätter alltså att brukaren på något sätt själv kan ta sig i och ur stolen vid trappans ändpunkter. Slutsats: Rullstolsburna göre sig icke besvär! Hiss?! Jo, pyttsan! För att ta mig ner till matsalen måste jag i så fall gå ut på skolgården, runt halva skolan och sedan snirkla mig in igen genom ett slags bakdörr, och därefter gå igenom hela skolköket, för att så småningom nå matsalen »inifrån». Samma väg gäller för biblioteket och fritidshemmet. Det är för övrigt inte tillåtet att gå igenom ett skolkök på detta sätt.

Den översta våningen är totalt omöjlig att nå för en rullstolsburen. Själva lokalerna - på den våning jag kom åt att se ordentligt, vill säga - verkade dock väldigt rymliga. Men man kan ju undra hos byggfolk tänker...!? Jag menar, varför inte göra anpassningar och sådant bra FRÅN BÖRJAN? Den där stolen i trappan visade sig vara till först och främst för en specifik elev. Det skrek alltså särlösning om hela grejen. Men varför inte i stället sätta in en ordentlig hiss - en platthiss i den befintliga trappan hade ju dugt och fungerat även med rullstol, rollator eller liknande! - när man ändå »håller på»? Jag är övertygad om att det lönar sig i längden! Nu blir man tvungen att göra ännu fler ombyggnationer i stället. Inte på grund av mig, men kommunens styrdokument säger faktiskt att kommunens lokaler SKA vara tillgängliga för ALLA! Det är inte utan att jag undrar hur tusan byggfolket och bestämmarna bakom detta skolbygge får den ekvationen att gå ihop! För den gör nämligen inte det. Den här skolan är inte tillgänglig för alla. Så det, så!

Synd är det, naturligtvis. Men i det här fallet var jag ju beredd på hinder, så jag är inte så förvånad. Det som förvånar mig är inte att skolan inte är tillgänglig utan att de »lösningar» man tagit till är så urbota DUMMA. Teoretiskt sett skulle jag ju kunna arbeta på skolan om man såg till att jag bara behövde komma åt det mellersta våningsplanet. Teoretiskt sett, alltså. Rent praktiskt tror jag inte att det skulle fungera särskilt bra. Det inträffar alltid oförutsedda händelser i en skola. Jag vill dessutom kunna vara flexibel. Denna vilja ser jag som en styrka, och om då rent fysiska hinder bokstavligt talat sätter käppar i rullstolshjulen för mig, då anser jag inte att jag kan göra mig själv rättvisa och/eller den nytta man borde kunna förvänta sig av mig. I så fall blir jag ju snarare en belastning är en tillgång.

Innan jag av tidsskäl nödgas avsluta denna notering kan jag meddela att syster J.B. är bortrest på cup och väntas hem på söndag. Jag förstår inte varför, men en stor förkärlek för bollar har hon! Detta friska idrottande har dock balanserats upp ? låt vara på ett mindre trevligt sätt: Syster K.A.B. har blivit sjuk, och mor A.K.B. hostar som jag nog aldrig hört henne hosta tidigare. Jag, för min del, tänker gå och lägga mig nu.

(2007-03-29)

Tidigt i morse åkte mor A.K.B. och A.B. iväg för att besöka syster K.A.B. i skolan. Föräldradagar kallas det, och dessa dagar är måttligt populära hos mina systrar. Fast delvis tror jag att det är något av en »tonårsfasad». Det verkade i alla fall som att syster K.A.B. tyckte att besöket blev OK när det väl skedde.

Väl hemkomna igen började de angripa min bokhylla (se min tidigare notering »Vattenskada, tandläkarbesök och Beck-film»). Jag erkänner gärna att det kändes gruvsamt! Så här ligger det till: Jag är rädd om mina saker och har en tydlig ordning i det mesta, mor A.K.B. är väldigt effektiv och gör allting väldigt snabbt och A.B. kan rent av vara oförsiktig i sin iver. Jag har inte fysiska förutsättningar för att flytta omkring tunga möbler, och därför är jag så illa tvungen att se på medan de gör det. Det är inte helt lätt, rent psykologiskt! De vet hur jag tänker, och då kan de naturligtvis inte låta bli att småretas med mig, heller. De började prata om ommöblering, till exempel - något som jag inte är det minsta intresserad av. Jag tycker att jag har det bra som jag har det, och vill gärna fortsätta att ha det så. Mor A.K.B. och A.B., däremot, är väldigt pigga på att förändra.

Däri ligger en skillnad mellan mig och dem: Jag är mer konservativ, medan de känner behov av att förändra och förnya. Det gör inte jag. Inte ofta, i varje fall. »Jag har det bra som jag har det och vill fortsätta att ha det så. Ställ tillbaka allt där det stod, och krångla inte till det, tack!» sa jag, och då tycker de att jag är jobbig. Vi får väl se vad som händer innan allt är återställt... Jag ser helst att allt återställs utan förändring. Somliga - mor A.K.B. och A.B., till exempel - tycker säkert att jag är tråkig som har denna inställning, men jag är helt enkelt sådan. Det är inte i mycket vi skiljer oss åt, men här gör vi det: A.B. är den ständige, ibland rent naive optimisten, mor A.K.B. är den realistiska optimisten och i mig bor både en optimist och en pessimist. I sådana här lägen tenderar pessimisten i mig att få övertaget - i vissa situationer förväntar jag mig det värsta för att slippa bli besviken, ungefär. Varför jag anammat denna »strategi» vet jag inte. Det har bara blivit så, av någon anledning. Och jag HAR svårt för folk som är så där äckligt hurtiga!

Mor A.K.B. sitter just och ser filmen »Beck: Gamen», och jag tror att jag ska göra henne sällskap - Beck-filmer ser jag gärna flera gånger. Jag börjar alltså närma mig slutet av denna notering. Först - några kommentarer om morgondagen:

I morgon ska jag till en av de två skolor som kan komma i fråga för min praktik i höst (se min tidigare notering »Lätt huvudvärk, svår byråkrati»). Ska bli intressant att få se skolan - jag har aldrig varit där och tittat »ordentligt» tidigare. Jag har något vagt minne av att jag någon gång under min skoltid besökt skolan därför att den varit platsen för något slags gemensamt evenemang, men det är också allt, och det är många år sedan. Jag vet redan nu att ett av skolans tre våningsplan inte är tillgängligt för rullstolsburna, men hur det ser ut på de resterande två har jag inte en aning. Det är naturligtvis ett minus att vara begränsad till två tredjedelar av skolans lokaler, men å andra sidan kan man kanske med god planering se till att jag inte behöver den där tredjedelen. I vilket fall som helst ska det bli intressant att få se skolan, och det är bara nyttigt att folk får sig en och annan tankeställare när det gäller tillgänglighet, för tillgängligheten för rullstolsburna är faktiskt inte fullt så bra som gående ofta tror! Det finns fortfarande många brister, och efter en tid tillsammans med mig brukar folk upptäcka det... Jag återkommer!

(2007-03-28)

I dag är jag på rätt dåligt humör. A.B. klättrade nämligen ner under huset för att göra något med hydrofonen, och upptäckte en vattenskada. Det är illa nog i sig, men dessutom handlar det om MITT golv. Det blir till att riva upp golvet, och det är ju aldrig någon hit - och med rullstol är det ännu bökigare...! I morgon, eller möjligen i övermorgon, blir det till att flytta hela min bokhylla för att komma åt vattentanken och stänga av vattnet. Får se hur stor skadan är. Det ska tydligen komma någon hit på tisdag. Man kan ju hoppas på att omfattningen inte är så stor...

Bortsett från det fick jag besök av tandläkare i dag. Det måste vara något nytt de börjat med, för det har aldrig hänt förut. På grund av mitt funktionshinder anses jag tillhöra något slags riskgrupp, och därför ska de tydligen besöka mig en gång om året och kolla mina tänder. Det är ju alltid skönt att slippa åka i väg, så det är bara att ta emot när de knackar på dörren... »Får vi titta i munnen?» »Ja, visst! Letar ni efter något särskilt?» sa jag. Hur som helst hittade de inget annat än hela tänder. Inte den här gången, heller. Jag har, tack och lov - och konstigt nog, med tanke på att jag tar mediciner dagligen - aldrig behövt laga en enda tand! Den trenden får gärna hålla i sig!

I övrigt har jag alldeles nyss sett filmen »Beck: Gamen» tillsammans med syster J.B. och A.B.. Mor A.K.B. är i skrivande stund hemkommen från ett styrelsemöte i bystugeföreningen. För mig återstår av dagen bara ett avsnitt av »Lost».

Och här är det lämpligt att sätta punkt: .

(2007-03-27)

I dag fick jag äntligen tag på rektorn för den andra av de två skolor som kan komma i fråga för min praktik i höst. Eller, rättare sagt fick HON tag på MIG, eftersom jag lämnat namn och telefonnummer och bett om att bli uppringd. Hon skulle, hur som helst, återkomma till mig om lämplig tid för träff/tillgänglighetsinspektion efter morgondagens personalmöte, sa hon. Samtalstonen kändes bra, tycker jag, så jag hoppas att den känslan håller i sig. Bekant K.N-s. känner - eller snarare känner till - den här rektorn genom tidigare arbete, och enligt bekant K.N-s. är hon »rak och tydlig». Vi får väl se om jag kommer att hålla med, men det passar mig i så fall bra.

Ett annat samtal jag fick handlade om mina journaler (se min tidigare notering »Lätt huvudvärk, svår byråkrati»). Enligt han som ringde, och som tydligen för ögonblicket är den person som har ansvar för ärendet, är det »en begränsad skara» som har möjlighet att läsa mina journaler. Blev jag nöjd med det? Ja, delvis. Det verkar i alla fall inte vara så »öppet» som jag befarat. Den person jag är mest mån om att hålla på avstånd från mina journaler och andra handlingar nämndes inte som medlem i den begränsade skaran, och det kändes skönt. Vi får väl se om det väcks några nya funderingar när jag fått informationen skriftligt och när också mor A.K.B. och A.B. tagit del av den. Det är minsann inte alltid så lätt att i det heta ögonblicket ställa rätt frågor vid rätt tillfälle, och tjänstemän kan ju ofta slingra sig! Skriftlig information är alltid bra - särskilt om det skulle bli något tjafs i efterhand. Nu - nog om det.

Bortsett från detta har jag faktiskt tillbringat stunder på en solvarm altan i dag. Det känns verkligen som att våren är på väg! Min sköldpadda letar skickligt upp solfläckarna på golvet när solen skiner in och ligger och solar. Det är ett härligt vårtecken för mig!

I övrigt har jag, via MSN Messenger, diskuterat ECDL, European Computer Driving Licence - datorkörkort. Jag kunde ha tagit det när jag gick på gymnasiet, men då valde jag att inte göra det. Varför vet jag egentligen inte i dag. Jag tyckte väl att jag hade fullt upp ändå, antar jag - och det HADE jag ju. Dessutom GICK jag faktiskt kurserna Datagrund och Datafördjupning, och dem klarade jag - förlåt om det låter skrytaktigt, men det är sant! - lätt. Diskussionen i dag fick mig att tycka att ECDL påminner VÄLDIGT mycket om de kurser jag gick på gymnasiet, och då känns det liksom onödigt... Vad säger ni som tagit ECDL? Är det något att ha? Den här våren har jag ju all tid i världen att ägna mig åt saker och ting, så det känns som att jag bör passa på nu... Egentligen skulle jag vilja gå mer »avancerade» datorkurser, men jag vet bara inte vilka. Har någon några tips?

Med denna fråga avslutar jag dagens notering, men var inte ledsna för det! Det kommer en ny inom kort...

(2007-03-26)

Det är lika bra att få det sagt på en gång: Jag har nu varit hos kiropraktorn, och det hela gick bättre än jag hade förväntat mig. (Var det inte jag som (här) skrev något om att gruva sig mer än nödvändigt...?) Förvånansvärt få negativiteter, måste jag erkänna. »Inga låsningar i nacken», konstaterade han. Tidigare har han medelst diverse mer eller mindre obehagliga manövrar - i alla fall att titta på - fått »låsa upp» min nacke, men den här gången behövdes inte det. (!) Då ekade ett triumferande »Vad var det jag sa?!» inom mig. Nu fick jag nämligen rent fysiska bevis på att jag FAKTISKT sitter bättre i min nuvarande Panthera-rullstol än i min före detta XLT-rullstol (se mina tidigare noteringar »Sömn, show och rullstolsframsteg» och »Huvudvärk»). Jag måste säga att det faktiskt känns väldigt skönt att ha fått bevis för detta, med tanke på att JAG var HELT övertygad om att Panthera-rullstolen skulle vara bättre medan personer i min omgivning nog inte var fullt så övertygade. Frågan »Vem ska man lyssna på?» som jag tidigare ställt (här) fick alltså i det här fallet ett tydligt svar: mig.

Den här gången använde dock kiropraktorn en ny metod, vilkens syfte var att få i gång blodcirkulationen i min ena skuldra. Koppning kallade han den. Det hela gick ut på att sätta sugkoppar på önskat ställe och sedan med hjälp av ett verktyg suga ur luften ur dem/skapa vakuum och på så sätt »suga» dit blod. Det fungerade - det vittnar fem stora blåmärken på min rygg om!

Bortsett från detta hände något annat välkommet i dag: Jag fick mitt examensbevis med posten. NU kan alltså högskolan och jag äntligen lämna varandra under ensidig högaktning. (Det är högskolan som högaktar mig snarare än tvärtom!)

Av i dag är det snart inte mycket mer än ett avsnitt av »24» kvar, och därför sätter jag punkt nu: .